Hållen i Lästringe kyrka vid Ekumenisk mässa den 5 maj 2013

Texter:
Jer 29:11-14
1 Joh 5:13-15
Luk 11:1-13

Det berättas om en ung flicka i Frankrike på 1600-talet, att när hon bad bönen Fader vår, så kom hon aldrig längre än till Fader… Där försjönk hon i detta att ha Gud till sin far med allt vad det innebär, så hon kom inte längre än så i den lästa bönen. Det fanns nog med stoff för tanken att meditera över i detta att kalla Gud ”pappa”.

Begreppet Fader är ju inte helt okomplicerat. Många har erfarenhet av fäder som inte har gett ordet en positiv innebörd. När vi läser bönen ”Fader vår” får vi i ordet fader ändå försöka lägga in bilden av en väl fungerande förälder, även om vår egen erfarenhet skulle vara av sämre slag. Att be ”Fader vår” med tanken att jag kommer till Gud som ett barn får komma till sina föräldrar kan ge ett något annorlunda perspektiv på bönen. Vi gör ett försök, utifrån Lukas förkortade version av bönen.

Fader.
Gud ligger bakom vår existens, på samma sätt som vi inte skulle finnas till utan våra biologiska föräldrar. Och på samma sätt som vi liknar och har ärvt olika drag från mamma och pappa så har vi också ärvt vissa likheter med Gud. Vi är till och med skapade till Guds avbild. Vi får närma oss Gud i trygghet i fast förvissning om att vi är älskade och att Gud vill oss allt gott, precis som ett litet barn kommer till sin mamma i fullständig trygghet.

Fader, låt ditt namn bli helgat.
Hur blir ett namn helgat? En del i begreppet kan väl vara att det förknippas med det goda, möts med respekt och att det inger förtroende. Det sker väl främst genom att den, eller de, som bär namnet i fråga gör sig förtjänta av förtroende och får ett gott renommé om sig. Ett av de tio budorden handlar ju om att hedra sina föräldrar, och om jag benämns ”kristen” så har jag ju faktiskt ärvt ett namn från Jesus Kristus, från den treenige Guden. Är det kanske så att vi som kallar oss kristna och räknar Gud som vår far i själva verket ber för oss själva, att våra liv ska bygga upp förtroendet för Gud i vår omgivning?

Fader, låt ditt rike komma.
Jesus talar på många ställen i evangelierna om ”Guds rike”. Guds rike beskrivs som ett sammanhang där Guds vilja sker genom de människor som lever där. Det kan tolkas som en beskrivning av det vi brukar kalla himlen, den plats där vi tillbringar evigheten efter att vi har gått ur tiden, men det kan också tolkas som något mycket mer närvarande, som kan finnas här och nu, mitt ibland oss och i oss. Ber vi att Guds rike ska komma så ber vi alltså om att Guds vilja ska ske ibland oss och genom oss, med oss och i oss. Att vi ska kunna vara dom vi är skapade till att vara, Guds avbilder.

Fader, ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer.
När man diskuterar Guds existens så hör man ibland invändningen att man har prövat att be, ”men jag fick inte vad jag bad om”. Även vi som tror kan ju bli lite undrande och irriterade på att vi så sällan får det vi ber om. Jag tycker det är lätt att förstå varför jag inte får allt jag ber om när jag tänker på hur jag kan ha resonerat som förälder. Jag vill ge mina barn allt det som de verkligen behöver. Jag vill också kunna ge dem lite extra ibland, något de verkligen önskar sig. Jag skulle absolut inte vilja ge dem allt de vill ha, för jag misstänker att de då bara skulle vilja ha mer och mer, att de skulle riskera att präglas av girighet och bli fullständigt odrägliga för sin omgivning. Så illa vill jag dem inte, och så illa vill inte Gud oss. Om det finns de som tycker kristna kan vara lite jobbiga, hur skulle det då vara om vi dessutom fick allt vi önskade och aldrig behövde gå igenom svårigheter?

Fader, förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss.
Som förälder är man ju beredd att förlåta sina barn praktiskt taget vad som helst. Däremot kanske man i vissa situationer inte vill förmedla förlåtelsen hur lättvindigt som helst. Man kanske känner en oro för att ens barn vet att de kommer att bli förlåtna och därför inte tänker över sina handlingar, eller rentav gör sådant de vet är fel i en visshet om att få förlåtelse. Bönen om förlåtelse måste vara ärlig. Och så detta om ens barn inte vill ge förlåtelse till andra. När jag var barn så var standardsättet att lösa en konflikt mellan två barn att de skulle ta varandra i hand och säga ”förlåt”. Det märkliga var att det inte var lika noga med att de därefter också skulle GE förlåtelse. Att ge förlåtelse kan vara väldigt viktigt för den som då får förlåtelse, men det är nog ofta viktigast för den som själv ger förlåtelse. Gång på gång hör eller läser man om människor som inte kommer över sin bitterhet över en oförrätt förrän den dag man beslutar sig för att förlåta den som vållat så stor smärta. Det handlar om ett beslut. Vill man vänta på att man ska KÄNNA att man har förlåtit så får man nog vänta förgäves. Beslutet kommer först.

Fader, utsätt oss inte för prövning.
Vi ber alltså att få slippa Guds prövningar? Jag tycker det är märkligt, att bli prövad av Gud är väl något nyttigt och lärorikt? Ja, jag tror verkligen prövningar kan vara nyttiga, och jag tror de är nödvändiga. Människor som gått igenom svåra prövningar är ofta de som är bäst lämpade att hjälpa andra. Vi ska alltså be om att få slippa det som i och för sig är jobbigt, men som ändå i längden kan vara något väldigt nyttigt för oss. Det finns en omsorg i denna uppmaning. Vi får be om allt. Vi får be om det som känns enklast och bekvämast. Vi får till och med be om det som tycks gynna oss själva på andras bekostnad. Vi får be om det, därmed inte sagt att vi får det. Jesus själv är ett exempel på detta. Han bad Fadern att slippa behöva gå igenom korsfästelse och död. Det hade varit den bekväma lösningen, men då hade vi inte heller haft Jesu seger över döden. Kristi kropp och Kristi blod som vi tar del av i Herrens måltid hade varit okända begrepp för oss.

Vi har rätt att få be om allt, men ingen rätt att få allt vi ber om. Vi får till och med tjata på Gud, bulta på dörren som Lukas skrev, och vi kan påverka Guds handlande med vår bön, när det vi ber om går i linje med Guds vilja, som vi läste i Johannes första brev.

Kärnan i bönen är inte att vi ska få våra önskningar uppfyllda. Kärnan är att ha gemenskap med Gud, få erfara Guds kärlek och bli mer lik Jesus. På liknande sätt som en sund förälder-barn relation inte handlar om önskelistor utan om kärlek. ”När ni söker mig ska ni finna mig” skrev Jeremia. Att hitta Gud är alltid viktigare än att få gåvor. Gåvans givare är viktigare än gåvan.

Amen

Torbjörn Alesand
Föreståndare  för Frikyrkan Tystberga